Sveriges vapenexport fortsätter skandalomsusad men tabubelagd. Varför inte avgöra frågan genom ett referendum? #Vapenstopp! – För en folkomröstning om vapenhandel.
Denna debattartikel av författaren Lars Amber har publicerats i n°2, 2018 av nyhetstidningen Sändaren (tryckta upplagan). Veckotidningen är organ för Equmeniakyrkan, ett samlingsnamn för baptister och metodister, och där Svenska missionskyrkan även ingår.
På senhösten kom äntligen regeringens proposition om skärpt regelverk för svensk vapenexport (http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/10/skarpta-regler-for-vapenexporten/). MenSvenska Freds pekar på ”en rad kryphål”. Föreningen menar att lagtexten dessvärre inte förhindrar diktaturer att få tillgång till svenskt krigsmateriel. Inte heller biståndsorganisationen Diakonia är övertygad (http://larsamber.com/index.php/2018/02/14/blogginlagg-ett-spel-galleriet-om-skarpt-vapenexport/). Värre är att lagförslaget inte stoppar den korruption som vanligtvis medföljer vapenhandel. Landets stora medier skyr dessutom debatten. Det är därför dags att kräva en folkomröstning om vapenhandel, genom en medborgarrörelse. I tidigare opinionsundersökningar har det svenska folket uttalat sig mot vapenexport.
Med en solklar majoritet sa schweizarna nej den 18 maj 2014 till att köpa tjugotvå JAS Gripen E i en folkomröstning. Prislappen verkade ha varit utslagsgivande argument. Fast många i Schweiz trodde inte heller att beställningen skulle ge landet större säkerhet. Som en bumerangeffekt hamnade dock svensk försvarskapacitet i farozonen. Vårt flygvapen hade nämligen aviserat beställning av 60 Super JAS. Det är så den nya generationen stridsplan populärt kallas. Men utan en parallell utlandsorder skulle projektet aldrig ha kunnat genomföras ekonomiskt.
Den senaste Gripen-prototypen stod eller föll nu med Brasilien. I december 2013 hade dess regering oväntat givit en avsiktsförklaring om köp av det projekterade svenska stridsplanet. Ingen annan nation hade anmält aktivt intresse. Med 40 miljarder kronor skulle det utgöra Sveriges största exportorder någonsin. I den svenska pressen följdes den brasilianska affären som om vi plötsligt, mot alla odds, hade blivit favoriter i Eurovisionsfestivalen!
Men rutten till ett gyllene brasilianskt kontrakt var i själva verket kantad av skär. Den sydamerikanska gigantens finanser höll på att rämna. President Dilma Rousseff skulle ställa upp till omval under hösten. Oppositionen hade vind i seglen. Sofistikerat försvarsmateriel utgjorde knappast heller prioritet i ett land helt förskonat från yttre konflikter. Bakom den officiella skrytfasaden hopade sig problemen.Trots vänsterregeringar och tio år av stadig tillväxt förblev inte minst brasiliansk utbildning och hälsovård undermåliga. Slutligen hade en jättelik korruptionsskandal just börjat avslöjas inom det statliga oljebolaget Petrobras. Den gick ut på att politiker främst inom regeringskoalitionen systematiskt mottagit mutor från Brasiliens tio största byggföretag i åratal (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5816743).
Hemlig påskrift i underjordisk bunker
För Saab och dess trogna vapendragare FMV (Försvarets materielverk) fanns det absolut inga alternativ. Brasilien kunde bara inte dra sig tillbaka. Två dagar före utgången i det brasilianska ödesvalet i oktober 2014 satt VD Håkan Bushke i en underjordisk sal som rätt och slätt kallades ”bunkern”. Den låg diskret i ett annex till det brasilianska flygvapnets högkvarter. Varken Brasiliens flygvapenchef eller försvarsminister närvarade. Där i bunkern fick Saab ordern påskriven i största hemlighet av en officer på teknisk nivå. Idag, drygt tre år senare, står en före detta president och flera andra personer åtalade för korruption. Det handlar om mångmiljonbelopp i samband med den brasilianska beställningen av trettiosex stridsplan.
Det finns naturligtvis en sensmoral i denna historia. Det är praktiskt taget omöjligt att sälja vapen till utvecklingsländer utan att det förekommer mutor. Konkurrensen är knivskarp, summorna som står på spel är svindlande, förhandlingar och förmåner (s.k. motköp som i det brasilianska fallet uppgick till ett bokfört värde nära sjuttio miljarder kronor) är konfidentiella och dussintals mellanhänder anlitas i kulisserna. Lejonparten av Saabs kunder finns i dessa länder med mindre transparens. End of Story. Vi ska inte ens behöva visa ansvar genom att vara speciellt vaksamma mot diktaturer. Det är att inte förstå sakens natur. Av ren ärlighet borde samtliga svenska riksdagspartier automatiskt verka för en gradvis avveckling av statens stöd till vapenindustrin. Den göder privata företagsintressen med våra surt införvärvade slantar.
Än värre är att skattemedel och svenska statstjänstemän understöder skumraskaffärer …
Falsk logik
Anledningen till att vapenexporten inte ifrågasätts på allvar bygger på en falsk logik och fel premisser. ”Som alliansfritt land måste Sverige ha en stor vapendindustri för att fritt kunna försvara sig”, heter det ännu i debatten. Motiveringen håller givetvis inte för en närmare intellektuell granskning. I neutrala Schweiz köps en majoritet försvarsmateriel annorstädes. Det borde vi också kunna godta. Under det kalla krigets dagar fanns det en viss relevans i att inte vara beroende av varken NATO eller Warzavapakten. Visst finns det potentiella hot mot Sveriges gränser nu, men inga som skulle förhindra oberoende materielinköp.
Men svensk vapenhandel handlar tyvärr om vad en del kritiker kallar för privata företags skamligt stora vinster. Därtill utan finansrisk eftersom statliga AB Svensk Export samt EKN i regel står för lån och i vissa fall, som det brasilianska, för samtliga garantier. Girighet talar högst. Utan att falla för konspirationsteorier skulle man kunna misstänka en vapenkartell som på ett subtilt vis manipulerar moderater som socialdemokrater, fackföreningar som höga ämbetspersoner. Och de stora mediehusen, där självcensur och okritisk rapportering i frågan brett ut sig.
Från odemokratiska Saudiarabien till demokratiska Brasilien
I mars 2012 avgick försvarsminister Sven Tolgfors, som en direkt konsekvens av den så kallade Saudi-affären med planer på att bygga en icke sanktionerad missilfabrik i odemokratiska Saudiarabien. I boken Saudivapen (2014) berättade Eko-reportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman om grävandet som ledde till avslöjandet. Den innehöll ”allt som en säsong av House of Cards eller Vita Huset kan tänkas bjuda på: vapenexport, ljugande politiker, korrumperade tjänstemän och pengahungriga vapenhandlare”, skrev Hanna Jedvik i GP.
Ändå fortsätter det. För varje spektakulär Saudiskandal förekommer det tio mindre, illegala affärer som inte uppdagas.
Ty inga förfaranden är okända. Här finns mönster som spänner över decennier. Sedan Bofors på 1980-talet (http://larsamber.com/index.php/2017/10/17/189/) har vi haft en lång kedja skumma affärer. Indien, Sydafrika, Tjeckien, Ungern, Grekland eller Saudiarabien skiljer sig inte nämnvärt från Brasilien i korruptionsbenägenheten.Utpekade företag är Saab, Ericsson och brittiska BAE. Två kontrollerade av Wallenbergsfären, det tredje en tidigare partner med egen vapentillverkning i Sverige.
I Sverige läggs de flesta förundersökningar om misstänkta förfaranden i vapenexport ned, i brist på bevis. Eller på grund av otillräckligt internationellt samarbete. Eller for små resurser. Oberoende av själva produkten är det därför brådskande att annan svensk lagstiftning också skärps. Den om korruption och ekobrott.
En opinionsundersökning utförd av Ipsos för Amnesty i juni 2014 uppgav att 52% av de tillfrågade svenskarna var mot vapenexport. Enbart en tredjedel var för. Åtta år tidigare var det 55% mot, ett marginellt åsiktstapp i en tid som upplevs som osäker igen. Så låt oss göra som schweizarna: avgöra frågan i en folkomröstning!
text:Lars Amber
Lars Amber (http://larsamber.com/index.php/om-mig/) är journalist och författare, just nu aktuell med den politiska thrillern Som skakar Sverige i dess grundvalar (Ebes förlag), vars huvudtema är vapenhandel.