I min nya roman Tryggare kan ingen vara (Ebes förlag, 2021) prövar jag teorin att mordet på Sveavägen den 28 februari 1986 utförs av legosoldater i en internationell komplott. Olof Palmes aktivism hotar både Iran och Sydafrika. De två ofria staterna har ingått en ohelig allians gällande leveranser av uran och vapen. Deras säkerhetstjänster samarbetar flltigt sedan Shah Reza Pahlavis dagar. Men även svenska polismän, inte minst från Säpo, är högst troligt inblandade i konspirationen.
Av Lars Amber
Det var ingen ensam vettvilling…
1988, nära tre år efter Olof Palmes våldsamma död, vill polis och åklagare plötsligt få allmänheten att tro att gärningsmannen är en alkoholist och narkoman utan skjutvana. Visst har Christer Pettersson blivit ökänd bland buset i City men han är definitivt ingen Palmehatare. Av en händelse skall han ha sett makarna Palme gå in på biografen Grand, och under tiden fixat fram en 357 Magnum med rekyl som en häst och specialammunition, enträget väntande i den bitande kylan och mörkret. Sedan följt efter och avlossat två snabba skott med en hand, förmodat utan att yttra ett enda ord. Och till slut försvinna i snabb takt uppför branta, hala trappor med 89 trappsteg. Utan att alkoholistens markant aggressiva hållning igenkänns av ett vittne (Lars Jeppson, som brukar gå över gatan i Sollentuna för att undvika att konfronteras med Christer Pettersson). Men Lisbet då? Hon pekar ut Pettersson 1988 utan att tveka, men inte 1986, och först efter att polisen upplyst henne om att de misstänker just en missbrukare!
”Han är inte modig”
2020 var det dags igen, för att få ett avslut. Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, presenteras då som ny misstänkt. Eftersom han har avlidit redan 2000 kan chefsåklagaren Krister Petersson (”den andre Pettersson”) lägga ned mordutredningen i en handvändning, utan att presentera någon bevisföring. Engströms profil är mer trovärdig som presumtiv gärningsman. Han är aktiv moderat och umgås i kretsar där man spyr sin galla över Palme. En granne är dessutom vapensamlare. En femtioplussare som anser sig ha misslyckats i karriären, ja, han påstår sig ha blivt förbisedd av sin ledning utan skäl. Ständigt uppvisande ett starkt behov av att hävda sig, att träda fram i rampljuset. I unga år har Skandiamannen dessutom arbetat ett par år på Armétygförvalningen och där ingått i dess pistolskytteförening. Fast allt spricker i detaljerna mordkvällen, anser vi. Stig Engström har då jobbat över på försäkringsbolaget Skandia, där han är anställd som reklamkonsulent. Dagen efter, lördagen den 1sta mars 1986, ämnar han och frun resa till fjällen. Precis som var fallet med den tidigare misstänkte Christer Pettersson kan Engström ha sett paret Palme gå in på Grand när han lämnat kontoret en stund för att få i sig lite varm förtäring. Men det är inte belagt och är egentligen oväsentligt. Det vi vet med säkerhet är att reklamkonsulenten stämplar ut ett par minuter före mordet men samtalar med väktarna vid utgången om sin förestående skidsemester. Han befinner sig på Sveavägen praktiskt taget samtidigt som paret Palme. Han kan med andra ord ha sett makarna passera, men det har nog tidsmässigt varit ytterst svårt för honom att placera sig i förväg vid mordplatsen Dekorima (och av vilken anledning, på den tiden behöver man inte röka ute i kylan). Eftersom Engström inte kan känna till Palmes väg på förhand är det då frågan om ett fullständigt impulsdåd. Engström är lönnfet, klädd i proper kavaj under rocken samt bär vid detta tillfälle en mindre handledsväska (15×20 cm) med rem. En Magnum 357 ryms inte i den modellen. Skulle denne store men lite kokette man verkligen förvara en laddad Smith & Wesson (otymplig revolver likt den som Clint Eastwood viftar med i filmen Dirty Harry) på kontoret och sedan per automatik placera den i en rockficka innan han går ut på gatan? Osannolikt. Probabiliteten för ett sådant scenario ligger väldigt nära noll. I synnerhet som fru Engström aldrig har sett maken med en puffra och den prudentlige formgivaren svårligen kan betecknas som våldsam eller iskall. ”Stig är ingen modig man”, säger hon och tillägger : ”Han skulle inte göra en fluga förnär”. Tjugo minuter efter att han lämnat Skandiahuset återvänder Stig Engström oväntat och berättar för väktarna att han bevittnat dådet. Han är då djupt chockad och talar osammanhängande. Den osannolika mördaren är också namnet som journalisten Thomas Pettersson ger till sin oberoende undersökning 2018 som sedan polis och åklagare tacksamt tar emot i bokform. Netflix har som bekant lanserat ett fiktivt drama i år baserat på Thomas Petterssons bok under titeln The Unlikely Murderer. Det är en bra titel för en publikdragande film.
”Väl planerat”
Dygnet efter attentatet mot statsministern råder det i alla fall ingen tvekan i regerings- eller riksdagskretsar om att det dödliga skottet inte tillkommit av en slump. ”Mordet var väl planerat”, anförtror den tillfördnade regeringschefen Ingvar Carlsson till moderatledaren Ulf Adelsohn i ett sobert telefonsamtal under lördagen den första mars.
Energiminister Birgitta Dahl finner kollegan Olof Palme okoncentrerad och till och med oroad vid den delade fredagslunchen i kanslihuset. Strax före har han i enrum tagit emot Iraks ambassadör Muhammed Al-Sahaf. De kan ha talat om det blodiga kriget med Iran där Palme medlar utan framgång sedan 1980. Kanske statsministerns nervositet föranleds av en framförd varning? Ambassadören anses tillhöra Saddam Husseins innersta politiska krets, under Gulfkriget 1990-91 skulle han bli ryktbar som diktatorns trogne informationsminister under öknamnet Bagdad-Bob. Varningen kan ha handlat om att Iraks säkerhetstjänst erfarit att ärkefienden Irans högsta ledning beslutat att den svenske regeringschefen ska elimineras. Veckotidningen L´Express, Frankrikes Newsweek, omtalar detta tio månader senare, förmodligen med den franska militära underrättelsetjänsten som källa.
Mystiska dödsolyckor
Sedan 1984 misstänks Bofors offentligt för att ha levererat luftvärnsrobotar och haubitsar till mullorna via bulvaner och falska exportlicenser.
Det året omkommer Cats Falck, reporter på SVT:s Rapport, i en bilolycka utan vittnen som förmodligen är fingerad. Cats undersöker svenska vapenaffärer till eller via Östtyskland. Hon och en vännina hittas långt senare på botten av Hammarbykanalen. DDR utgör en mellanstation för internationella vapenaffärer, även utnyttjad av Karl-Erik Schmitz, krutkungen kalllad. Den senare har i åratal levererat ingredienser till ammunition och förmodligen mycket annat, som landminor, till Iran. Schmitz blir dock frikänd från smuggling i svensk rätt och flyttar sin verksamhet från Malmö till Schweiz.”Bobo” Schmitz fortsätter vapenaffärerna där tillsammans med en iransk partner. Det kan tilläggas att även Claes-Ulric Winberg, Bofors VD när den första skandalen briserar, omkommer tillsammans med frun i en mystisk bilolycka 1989, kort före den mycket förväntade rättegången mot företagsledningen.
Infiltrerad ordningsmakt
Men varför skulle Palme misshaga ayatollah Khomeini? Jo, 1985 har den svenske regeringschefen äntligen börja ta i hårdhandskarna för att stävja misstänkta vapentransporter. Bland annat skall han personligen ha ingripit för att stoppa ett lastfartyg i november med den iranska hamnstaden Bandar Abbas som trolig slutdestination. Detta sker i ett kritiskt skede av kriget mot Irak.
Det året utnämner Olof Palme konteramiralen och krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon i en enmanskommission för att diskret syna Bofors smutsiga affärer (som amiralen dock själv beskylldes för att ha godtagit). I januari 1987 knuffas Algernon framför ett tunnnelbanetåg som inte hinner bromsa. Ett brått livsslut. Algernon vet mycket om smugglingshärvan och kanske vet han ännu mer om Palmemordet.
I kanslihuset den första mars 1986 har man ännu inte börjat fundera i exakta banor om orsaken till mordet på statsministern. Starka motiv finns att hämta både i Mellanöstern och i Sydafrika. Palme har dessutom utgjort ett starkt irritationsmoment både för USA och Sovjet, vid ett flertal tillfällen. Fast i Stockholm är de lokala frågorna mer överhängande. Det har rått kaos under natten. Regeringen och familjen Palme litar inte helt på polisen, varken på ordningspolisen, kriminalpolisen eller Säpo. Alla svenska polisstyrkor verkar vara infiltrerade av brunskjortor, tjänstemän med starka åsikter långt ut på högerkanten. Antikommunister och rentav nynazister! En skrämmande stor portion är själva Palmehatare.
Lösningen blir att utnämna länspolimästaren till spaningsledare. Hans Holmér besitter ingen specifik praktik för den tekniskt krävande funktionen, han är en renodlad byråkrat. Men han har varit Säpochef och, framför allt, han är trogen socialdemokraterna. Väldigt snart inser dock initierade bedömare att någonting är galet. Holmér visar sig nämligen bara intresserad av ett enda spår, det som handlar om kurdorganisationen PKK. Han är som besatt, det hela är mycket besynnerligt. Exilkurder bosatta i Sverige har ingen anledning att vara gramse på Palme, snarare är det tvärtom, något som journalisten Jan Guillou tålmodigt repeterar sedan begynnelsen .
Senare i utredningen skall PKK framstå som ett villospår. Misstankar om att PKK vill undanröja Palme lanseras – planteras? – redan hösten 1985 av Alf Karlsson, chefen för Säpos terroristrotel. Polisintendenten uppger då i Expressen att det ”enda hotet” mot regeringschefen finns bland kurderna. På kvällstidningens feta löpsedlar lyder det:
TERRORGRUPP HOTAR PALME
Synar sydafrikansk uran till Iran
När kurdspåret havererar i januari 1987 är det därför många som undrar om Hans Holmérs uppenbara inkompetens inte döljer en regelrätt mörkläggning av mordet. Det är tesen som framförs av New York Times stjärnreporter Richard Reeves i en lång artikel publicerad på årsdagen av mordet. Under en månads undersökning har Reeves samtalat med ett hundratal nyckelpersoner, inte bara i Sverige men också internationellt. Vad han finner är en parallell till USA:s omsusade skandal Iran-Contra.
Men det är mer komplicerat än så. Den så kallade Palmekommissionen för nedrustning tillkommer i Wien 1980, främst för att förhindra kärnvapenspridning och även spridning av konventionella vapen. Kommissionen har bland annat ögonen öppna för hemliga leveranser av uran till Iran. Dels direkt från Sydafrika i form av yellowcake (ett gulbrunt pulver som är resultatet av lakning och en första rening), dels uranmalm från lyd- och grannstaten Namibia där den iranska staten äger andelar i den betydande urangruvan Rössing.
Palmekommissionens transnationella inblandning är ett känsligt kapitel för den islamiska regimen i Teheran. Och här bör vi påminnas om två dödliga attentat utförda i mitten av 1980-talet av den franska extremistgruppen Action Directe (AD) men egentligen beställda av Iran, enligt Yves Bonnet, den förre chefen för DST, Frankrikes Säpo.
Vedergällningens politik
I januari 1985 blir generalen René Audran nedskjuten framför sin villa i en fashionabel Parisförort. Han leder den franska exportmyndigheten och motsätter sig fortsatt försäljning till Iran. Vid tre tillfällen har Audran besökt Teheran och där förhandlat med Moshen Rafiq Doust, chefen för det Islamiska revolutionära gardet. I november 1986 mördas en annan fransk höjdare, Renaults VD Georges Besse. Det är en symbolisk handling. Som chef för EURODIF, den europeiska samarbetsorganisationen för anrikning av uran, har Besse flera år tidigare skrivit under ett kärnkraftsavtal med Iran. Och nu häver Frankrike ensidigt detta avtal. En kort tid efter det drastiska beslutet mördas alltså Besse brutalt. Det är uppenbart att Iran skoningslöst bedriver en vedergällningens politik inte bara mot landsmän.
Analogin mellan dessa mord beställda av Iran och attentatet mot Olof Palme är glasklar. Han har också mött Mohsen Rafiq Doust ett par gånger. Gradvis har den karismatiske svenske politikern gått från välvillig neutralitet till tyst avståndstagande gentemot mullorna i Teheran. 1985 sjunker den hittils blomstrande exporten av bl.a. svenska lastbilar till ett lågvattenmärke och vapnen stoppas (nästan) helt. Samtidigt håller Bofors på att sy ihop seklets kontrakt med haubitsar till Indien (och som senare skulle utnyttjas mot Pakistan). Statsministerns proaktiva roll är förmodligen utslagsgivande för att ro hem den indiska ordern (men vars gyllene sken snart skulle fördunklas av mutor till mellanhänder). I alkover på diplomatmottagningar i flera huvudstäder hörs viskande men syrliga kommentarer om ”Palmes Janusansikte”: pacifist om dagarna och vapenhandlare i skymningen… En postum nidbild av statsmannen vars spridning den sittande regeringen vill undvika till varje pris.
Hur som helst kan det revolutionära gardet inte bara beställa ett spektakulärt mord i Stockholm. Dels har man ingen vänorganisation på plats. Dels skule en sådan extrem handling mot en beundrad västerländsk regeringschef isolera Iran ännu mer. Rykten är bra, Iran ska fruktas internationellt, men dessa kommer alltid att dementeras av Högste ledaren Ruhollah Khomeini (som dock inte tvekar den 14 februari 1989 att utfärda en religiös Fatwa – uppmaning till ett rikligt belönat mord – mot den britttisk-indiske författaren Salman Rushdie).
Gemensam fiende
Iranska agenter sonderar kollegor i Sydafrika. För dessa pragmatiska yrkesmän spelar det ingen roll att regimen i Teheran anses vara progressiv, tredje världen-inriktad, medan Pretoria öppet försvarar vit makt. De har en gemensam fiende, Olof Palme. Och de båda staterna delar stora ekonomiska intressen. Förutom uran och vapen från sydafrikanska Armscor, levererar den svenske affärsmannen Karl-Gunnar Schmitz fortfarande sydafrikansk salpeter och fosfat till en ammunutionsfabrik i Iran.
Sverige och andra nordiska länder svarar ensamma för nära hälften av den svarta motståndsrörelsen ANC:s löpande finansiering. Apartheidregimen har utnämnt Olof Palme till Public Enemy Number One, i synnerhet som denne utlovar att internationell bojkott av sydafrikanska varor ska trappas upp. Sydafrika har byggt upp ett nätverk av svenska sympatisörer (inte minst inom polisen) och har även spioner på plats. Fast det gäller att vara lika försiktig som iranierna vad gäller genomförandet av en sådan terroraktion. Västerländsk folkopinion ser tveklöst Sydafrika som en förtryckarstat.
Den sydafrikanske mästerspion Craig Williamson (tidigare säkerhetspolis som jobbat undercover, nu militär underrättelseman med överstelöjtnants rang) känner väl till Sverige. Tyvärr är han bränd som agent, svenska socialdemokratiska beslutsfattare har råkat ut för honom tidigare. Lyckligtvis finns det flera väpnade organisationer, ja veritabla miliser, som agerar i skymundan för att stödja apartheidideologin. Den mest klandestina av dem alla, känd först 2019, går under akronymen SAIMR, och har fram till apartheidregimens fall 1994 sitt högkvarter på en marinbas i närheten av Johannesburg. I dokumentärfilmen Cold Case Hammarskjöld av dansken Mads Brügger får vi följa den svenska Afrikaspecialisten Göran Björkdahl när han undersöker hur FN:s generalsekreterare omkom i en mystisk flygplanskrash 1961. SAIMR utpekas av en tidigare medlem för att ha planerat Dag Hammarskjölds död genom en avfyrad missil. Den svenske ämbetsmannens strävan att bygga upp oberoende afrikanska nationer ur kolonialtidens aska motarbetas främst av stormakter som USA och Storbritannien (kalla kriget är ett faktum och alla afrikanska vänsterregeringar tros gå i Sovjets ledspår).
Vill sprida aids bland svarta
Vid tiden för Olof Palmes död leds SAIMR av en skrupelfri fd marinofficer vid namn Keith Maxwell. Han vill bli kallad för Commodore, kommendören. Maxwell har skrämmande planer på att göra Sydafrika mer vitt genom att sprida aids-epidemier i svarta townships. För sina privata, antikommunistiska krig i hela Afrika anlitar han legosoldater av de mest skilda nationaliteter. Flera av dem är européer (piloten som uppges ha deltagit vid nedskjutningen av Hammarskjölds plan var holländare).
Craig Wiliamson är en strategisk planerare, han utför inte själv ”våta” jobb. Låt oss ponera att överstelöjtnanten blir tillfrågad av sina chefer om hur han skulle gå till väga för att undanröja statsministern utan att några misstankar faller på Sydafrika eller Iran, dess taktiska allierad.
Williamson kan lätt inse att detta är en operation för superhemliga SAIMR och dess effektive chef, kommendören Keith Maxwell. Den senares kontakter bland legosoldater eller högeraktivister i Europa är ovärderliga. Fotfolk som flyter in i mängden där. Maxwell är den perfekte manen för att koordinera en terroraktion i Sverige som inte kan spåras.
Detta är miljöer som journalisten Stieg Larsson misstänker redan 1986. Vid sitt frånfälle nära två decennier senare är författaren Stieg fortfarande övertygad om att Olof Palmes mördare bör sökas i dessa kretsar. EAP. Tidskriften Contra, WACL. Baltiska Kommittén (BK)… Och Sydafrika.
Magnum 357 är inte ett smidigt handeldvapen, det utnyttjas knappast av professionella mördare som opererar på egen hand i stadsmiljö. Men en legoknekt, en vapenfetichist som extraknäcker? 1986 är Estniska huset på Wallingatan i centrala Stockholm en högborg för sådana farliga individer. Vid ett tillslag hittar polisen en hel vapenarsenal här. Den internationella polisföreningen IPA, infiltrerad av Sydafrika, hyr lokaler i huset, vid sidan av BK som leds av Arvo Horm, en ideolog och antikommunist ursprungligen från Estland. Medlemmar av sammanslutningen kan ha sporrats att medverka i en komplott alldeles speciellt vid detta tillfälle. Olof Palme planerar ju ett officiellt besök i Moskva fem-sex veckor senare. Balterna anser att Palme utgör en femte kolonn för Sovjet genom att propagera för en kärnvapenfri zon i Norden, vilken skulle tvinga Danmark och Norge att lämna Nato.
Antikomunisten Arvo Horm är en ledande gestalt i Estniska huset på
Wallingatan, mellan baltiska legosoldater och sydafrikanska sympatisörer.
Sovjet medveten om mordplaner
Det är mycket troligt att Estniska Huset är buggat av KGB. Genom”Källa Erik” (en avlyssnad rysk diplomat) får Säpo veta i efterhand att man på Sovjet-ambassaden är medveten om att det finns planer att mörda Palme. Vi vet inte mer om detta idag eftersom Säpos nu historiska material om detta förlopp ännu inte offentliggjorts!
Estniska Huset utreds aldrig seriöst i samband med Palmemordet, trots alla indicier. En annan legosoldat dyker dock upp i utredningen. Det är norrmannen Ole Christian Olstad, verksam i södra Libanon i början av 80-talet, misstänkt för att medverka vid bombningen av PLO:s Oslokontor 1985. Samma år ryktas det att han får utbildning i ”våta” uppdrag på den turkiska sidan av Cypern. Han har grundat norsk-svenska IVAF, International Voluntary Aid for Freedom, en paramilitär sammanslutning . Medlemarna utmålar sig som ”korsriddare mot terrorism”. I själva verket handlar det om en banal yrkesförmedling av legosoldater. Dagarna eller veckan före mordet på Olof Palme anlitas Olstad och en kompanjon för att transportera 200.000 kronor i kontanter från Oslo till Stockholm (väldigt mycket pengar på den tiden). Pengarna levereras till en engelsktalande man som de möter på en diskret kinesisk restaurang i närheten av Centralstationen. Olstad står redaktionen på Contra nära och är god vän till polisinstruktören och vapenspecialisten CG Östling, även han misstänkt i Palmemordet, om inte av polisen så dock av ett halvt dussin privatspanare. Olstad uppges dra sig tillbaka till Sydamerika månaderna efter mordet. På 90-talet är han inblandad i en förskinring i Gävle. Och sedan försvinner han spårlöst.
Säpo sopar igen
Olstad har också kontakter inom Säpo. Officiellt har det inte funnits något Polisspår i Palmeutredningen. Åtminstone Säpo nämns dessvärre frekvent i situationer där det finns anledning att misstänka manipulationer eller att spår sopas igen i utredningen. Kriminalkommissarien Arne Ivell deltar i uttredningen men går i pension 1986. Han lämnar anteckningar som blir kända först efter hans död. Ivell skriver: ”Någon, eller en mindre grupp, var delaktig i mordet på hög nivå inom Säpo.”
Själv misstänker vi slutledningsvis ett team av legosoldater finansierat och lett av en sydafrikansk operatör, uppbackat av svenska poliser. Hela planeringen har tagit en dryg månad och det sista dygnet är Olof Palme konstant bevakad av män försedda med walkie-talkier (en bevakning som faktiskt Säpo-analytiker håller för trolig våren 1986 i en rapport). Mordvapnet skulle ha införskaffats i Stockholms undre värld, passande för en vapenvurmande legoknekt men också för att ge sken av att gärningsmannen är en ensamvarg.
Det heter att en erfaren utredare inte tror på tillfälligheter. I min roman Trygggare kan ingen vara har jag iscensatt en mordteori utifrån oförklarliga omständigheter. Jag gör följdriktigt en Säpokommissarie till sydafrikansk mullvad. En sådan privilegierad sits skulle förklara lejonparten av de otaliga frågetecken runt Palmemordet vars intensitet inte förbleknat snart trettiosex år senare.
© Lars Amber, november 2021
KÄLLOR
Mordet på Olof Palme: Det går inte att komma runt Alf Karlsson (Redaktionen, eFOLkET, 2/07/20)
Sources say SA handed over dossier on the 1986 murder but not everyone is hopeful mystery will be solved Julian Borger, (The Guardian, 8/06/20)
Coups and murder: the sinister world of apartheid´s secret mercenaries (Emma Graham-Harrison, The Observer SA, 20/01/19)
Cold Case Hammarskjöld (Documentary, Mads Brügger, Magnolia Pictures 2019)
Låt Palmeutredarna ta del av hemliga ”Källa Erik” (Anders Hasselbohm, GP 8/02/16)
Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender (Gunnar Wall, Semic 2015)
La guerre Iran-Irak (Pierre Razoux, Perrin éditeur 2013)
Iran´s nuclear odyssey (Ali Vaez & Karim Sadjadpour, Carnegie Endowment for international Peace 2013)
Who killed Hammarskjöld? (Susan Williams, Hurst Publishers 2011)
L´histoire secrète d´Action directe (Documentaire, Romain Icard, Canal+ 2009)
Images of Terror: what we can and can´t know about terrorism – Iran behind the murder of Olof Palme (Philip Jenkins, Baylor University/Waterstones, 2003)
Olof Palme var ett hot mot extremhögern (Karl N Alvar Nilsson, Aftonbladet 1/03/01)
The Palme Obsession: the murder Sweden can´t forget (Richard Reeves, New York Times, 1/03/87)
Sweden´s arms scandals mar peacemaking image (Karen DeYoung, Washington Post, 5/09/87)
Institut de Recherche stratégique de l´Ecole militaire (IRSEM, Paris)
Anthony Cordesman, Center for Strategic and International Studies, Washington D.C. (CSIS)